Elbilen_ID.4
Tillbaka

En elbilens oskuld testar långresan

Krönika om ett passionerat möte med elbilen ID.4
Elbil Miljöbil Volkswagen

En elbilens oskuld testar långresan

Krönika om ett passionerat möte med elbilen ID.4
09/03/2022
Hur är det att som fullständig elbilsnovis sätta sig bakom ratten i en elbil och göra långresan? Vi bad marknadsföraren Fredrik Åberg att testa Volkswagen ID.4 – här är hans reflektioner från norrlandsresan med elbilen.

Provkörning av elbilen ID.4

Elbilsförsäljningen har verkligen skjutit i höjden. Under förra året utgjordes ungefär var trejde billeverans av just en elbil. Vad är det då som alla dessa nya lyckliga bilägare upplever, utöver det rent uppenbara att inte behöva gråta vid fossilpumpen? Jag ville också testa känslan. Så när erbjudandet gavs att ta en av Volkswagens stora elbilssnackisar, ID.4, på en tur längs Norrlandskusten – då var det ingen tvekan.

Min första etapp skulle vara en enkel match – att lämna Haninge för destination Gävle, längs en stor och fin motorväg med ett radband av laddstationer längs sträckan. Om det nu skulle krisa.
För att skapa lite mer utmaning över upplevelsen hade jag bestämt mig för att ju mindre jag vet om hur bilen funkar, desto roligare kommer det säkert att bli. Man får väl känna sig fram.

Jag touchar pedalen lite lätt och alla kilowattar kickar igång med fullaste effekt.

Att trycka på startknappen i en ID.4

Att trycka på startknappen i en ID.4

Att trycka på startknappen och inte kunna höra om bilen har startat – det är inget konstigt, för den som har elbilsvanan inne. För en annan som annars får lyssna till hur hela dieselmaskineriet bullrar igång, så är det en annorlunda känsla. Den efterföljande upplevelsen, att bara toucha pedalen på ID.4:an och tryckas bakåt – och sedan sväva fram som i ett tyst rymdskepp – är lika annorlunda den.

I elbilen ID.4 blir man snabbt körglad.

När man till vardags kör en bil som slickar asfalten känns det riktigt befriande att komma upp en bit och se horisonten. Att kontrollera hela bilens inställningar via en pekskärm, som också bjuder på musik och bildbibliotek och allsköns nöjen, det är något nytt för mig. Efter stund känns det dock ganska självklart att det ju är så här det ska vara. Med kompletterande snabbkommandon på ratten och allt annat man behöver göra inom smidigt räckhåll, känns det som en riktigt tajt körupplevelse. Man är liksom ett med elbilen ID.4.

Vad kan man snåla med för att få ut fler mil av elbilen?

Huvudstaden är extra vacker att glida fram i, under glastak och med fenomenal sikt åt alla håll och kanter. Väl ute på E4 triggas körglädjen ännu en gång. Jag touchar pedalen lite lätt och alla kilowattar kickar igång med fullaste effekt. Det är inte långt kvar tänker jag, när jag passerat Uppsala. Jag har sedan tidigare låtit kupevärmen flöda och rattvärmen har varit ganska trevlig den också. ”Det är sådant du kan försöka snåla med, för att få ut fler mil av elbilen” blev jag förmanad innan resan. Men jag har långt ifrån snålat nu. Och på rymliga, vidsträckta E4 tänker jag inte snåla med farten. Displayen indikerar dessutom att det verkar vara gott om mil kvar på innevarande laddning. Jag ska nog klara vägen fram till hotellet i Gävle.

Det lilla småleendet över begreppet räckviddsångest försätts snart i andra uttryck. Displayen som nyss var så frikostig med alla tillgängliga mil, visar en annan verklighet nu. Jag blir tvungen att dra ned på farten. Väl framme i Gävle känns det som en liten seger. Det kostade bara lite stolthet och gubbkörning i 80 de sista milen. Jag kan samtidigt konstatera att jag kraftigt överdrivit min oro. Det är gott och väl 10 räckviddsmil kvar när jag rullar in till hotellet. Jag pluggar in ID.4 i hotellets gäststolpe och låter nya kilowatt strömma under natten. 50 kronor vill dom ha för elen. Jag har tjänat in min räkmacka i lobbyn – många gånger om.

Det blir några fraser om elbilar och snögloppet på E4, innan Kjell världsvant kastar en snabb blick på superladdarens display

En fulladdad dag med ID.4

Så till en ny fulladdad dag. Jag och ID.4 säger farväl till Gävle och tar sikte på Hudiksvall. Det blir en skön dag, helt utan räckviddsångest. Jag upplever Hudiksvalls arkitektoniska pärlor med hamnbodar och annat. Tar sedan en tur in mot landet, med härlig landsvägskörning bland hälsingegårdar och kyrkor. En körglad dag lider snart mot sitt slut. Men innan det är dags att återvända mot huvudstadsregionen ska jag bekanta mig med begreppet superladdare.

Vid en av bensinkedjornas nya moderna laddningsenheter dyker Kjell från Falun upp. Nöjda konstaterar vi att vi håller oss inom samma familj, han med sin Audi e-tron och jag med min ID.4. Det blir några fraser om elbilar och snögloppet på E4 innan Kjell världsvant kastar en snabb blick på superladdarens display. Efter några graciösa knapptryckningar i mobilen är han igång och laddar. Själv fumlar jag runt på laddstolpens panel, som ger mig lite olika alternativ. Det här är förstås ett moment som jag borde ha funderat över långt tidigare, innan det skulle bli dags att bekanta sig med terminologin räckviddsångest. App? Laddkort? Eller ladda utan abonnemang? Vilket väljer man egentligen – och varför? Kanske vågar jag fråga Kjell hur man gör. Men hans ryggtavla är redan långt borta, på väg in mot mackens cafeteria, medans hans elbil lyser förnöjt av superladdarens närande kraft.

Ladda med eller utan ladd-abonnemang?

Jag skickar istället en sms-fråga till min gode vän, Den store elbilsentusiasten. Men svaret dröjer och vintervinden pinar mitt ansikte. Så jag tar en chansning, trycker på knappen ”ladda utan abonnemang” och använder mitt vanliga kreditkort. Skärmen i kupén lyser upp. Bekräftat och klart – elbilen laddar på. Med 300 kW laddeffekt borde det vara alldeles lagom för att hinna slå följe med Kjell, över en fika i stationsbyggnaden. Här blir det säkert gemytligt prat om elbilar. Oss elbilare emellan. Det osynliga – men ändock påtagliga – kittet mellan elbilsägare har jag iakttagit under tidigare resor tillsammans med Den store elbilsentusiasten. Det ska ”bondas” och jämföras. Man diskuterar modell, form och storlek – och givetvis med den självklara öppningsfrågan; ”vad har du för räckvidd på din elbil?”

Elbilsvärlden ger en känsla av samhörighet !

Elbilsvärlden ger en känsla av samhörighet !

Så blir det också denna gång. Kjell tittar upp från sin kaffe och vi inleder vårt räckviddssamtal. Den självklara övergången blir sedan att diskutera olika sätt att ladda – och vad man gör under tiden. Härvidlag har jag redan lagt korten på bordet och avslöjat min status som elbils-oskuld. Ja, i alla fall fram till den här resan. Den erfarne Kjell delar gärna med sig av sina kunskaper och snart har mina vyer kring elbilar vidgats. Jag har ju en elbil till låns, så jag kommer undan med min tafatthet. Men jag förstår nu – att om man är en riktig elbilsägare så har man med fördel märkets egen app, eller varför inte ett laddkort med abonnemang. Genom en fast månadskostnad åker sedan laddningspriset ned till kanske en tredjedel. Då behöver man alltså inte betala de där dryga 8 kronorna per kilowattimme som jag just gjorde.

Men jag är nöjd ändå. Jämfört med fossilbilen som väntar där hemma, så har jag nu gjort en billig långresa. Milen med elbilen har också lett mig till nya möten, med helt nya samtal och nya kunskaper. Jag har fått känna av en ny slags samhörighet i en helt ny ”community”.

Längtar tillbaks till laddningspauserna

Längtar tillbaks till laddningspauserna

Väl hemma vid den gamla dieselpumpen börjar jag snart sakna minnena. Det blir ju sällan något uppsluppet prat oss fossilare emellan. Vi biter ihop och blickar stressat mot mätaren som tickar. Snart kan jag till och med känna saknaden av räckviddsångesten. För säga vad man vill – men den visade också vägen till nya synsätt. Att planera sin resa och att behöva förhålla sig till en och annan laddningspaus är rentav hälsosamt för en stressad själ. Inte minst är det trafiksäkert – både med bensträckaren och det glada mötet med medtrafikanten.

Missa inte en uppdatering

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

  • This field is for validation purposes and should be left unchanged.